Jag säger bara antiklimax! Det är vad jag upplever just nu!

Ett exempel där ett antiklimax blir en komisk poäng är där en skeppsbruten man lyckas överleva hajar, stormar och svält och till slut når fram till en öde ö, där han dödas av att få en kokosnöt i huvudet (taget ur wikipedia).

Nu är inte mitt antiklimax eller mitt öde detsamma! Snarare tvärtom, det är nu mitt liv börjar! Så det komiska i det hela blir ju då utbytt mot allvar!

Efter att verkligen råpluggat i 10 veckor för att verkligen klara av det sista så känns det tomt, surrigt och luddigt inne i mitt huvud! Jag borde vara överlycklig men kan inte plocka fram den där euforiska lyckan! Jag är glad och lättat över att det är över men samtidt så känns det konstigt! Är det det här som kalllas melankoli tror ni??

Jag hoppas champagnen (oäkta) löser spänningarna och att jag får skratta hela kvällen! Det behöver jag nu!

Men jag hann i princip inte hem förren det ringde om jobb! Motorbanan i Anderstorp behöver en sjuksyrra och jag är tillfrågad! Jag bad att få återkomma eftersom jag knappt hunnit smälta att det faktiskt är NU jag ska bli sjuksköterska! Det jag gått igenom under 3 år är bara en förberedelse!